Här stiger man in i röjningsröseområdet i Röstorp från sydvästra hörnet. Framför oss ligger den utflackade höjdsträckning som löper i nordost-sydvästlig riktning genom röseområdet. På denna finns flera förhistoriska boplatser och här finns också några av områdets finaste fossila åkrar med stora röjningsrösen och välröjda ytor. Uppe på det stora stenblocket framför skylten finns flera forntida s.k. skålgropar (eller älvkvarnar) inknackade. De större borrhålen på de nedfallna delarna av blocket är sannolikt gjorda på 1800-talet i samband med försök att spränga blocket. Stenblocket kallas i folkmun för Jättastenen.

Röjningsröseområdet i Röstorp har varit bebott och brukat sedan yngsta stenålder, för cirka 4 000 år sedan. Den mest intensiva bosättnings- och odlingsfasen inträdde under järnåldern. Under historisk tid utnyttjades området som gemensam utmark av bönderna i Röstorps by. På utmarken betade byns boskap och man bedrev även allehanda utmarksnäringar i skogen. Under 1800-talet etablerades flera torp med tillhörande små odlingar i området.

Ladda ner skylten från kulturstigen

Inom röjningsröseområdet i Röstorp har hittills endast järnålderns boplatslämningar påträffats. De flesta av dem daterar sig till perioden cirka 300 f.Kr till 300 e.Kr. Lämningarna på den här ytan består av stolphål efter långhus och andra hustyper, eldstäder och matlagningsgropar. Intill huslämningarna finns flera rösen där man dumpat avfall såsom stora mängder keramik, brända ben, träkol, järnslagg och koksten.

Boplatsfynden vittnar också om textilhantverk och järnhantering. I anslutning till boplatsen ligger de övergivna åkerytorna med sina röjningsrösen och odlade ytor. Förkolnade fröer från platsen visar att främst korn odlades i området vid tiden kring Kristi födelse.

Ladda ner skylten från kulturstigen

Redan under yngsta stenålder påbörjades röjningar av markerna i Röstorp. Med hjälp av eld och yxa röjde de första bönderna fram lämpliga odlingsytor i skogen, där man plockade bort sten ur jorden. Under brons- och järnålder blev odlingen mer intensiv och marken stenröjdes flitigare än tidigare. Under århundradena strax efter Kristi födelse, då bosättningen i Röstorp tycks ha varit som störst, låg boplatserna mitt i ett vidsträckt röjningsröselandskap. Åkerytorna närmast bebyggelsen gödslades då troligen stadigt, medan odlingsmarkerna längre bort istället trädades.

När marken låg i träda, användes den till bete och kanske även slåtter.

Idag hittar vi spåren efter de förhistoriska böndernas odlarmöda i form av tätt liggande röjningsrösen, ofta övervuxna av gräs och mossa. Många rösen är små och flacka och kan därför vara svåra att upptäcka. Framför skylten finns flera rösen (jfr fotot). I de delar av området där granskogen är äldre, är rösena lättare att upptäcka!

Ladda ner skylten från kulturstigen

I röjningsröseområdet har man inte bara bott och odlat marken, man har också gravlagt sina döda. Området innehåller flera förhistoriska gravar, både ensamliggande och i grupp. Vid sidan av att fungera som begravningsställen har de också haft andra funk-tioner, exempelvis som gränsmarkeringar och platser där man återkommande träffats för att utföra ceremoniella handlingar inom kult och religion.

På den här platsen finns områdets största ansamling av gravar – ett gravfält bestående av två rösen och tre stensättningar. I dessa trakter är det vanligt att de mer monumentala rösena och de flackare stensättningarna ligger intill varandra.

Tidigare antogs rösena vara äldst men utgrävningar på bl.a detta gravfältet har visat att såväl ett röse som en stensättning tillkommit och använts under i stort sett samma period, nämligen romersk järnålder och folkvandringstid (ca 0–500 e.Kr). De undersökta gravarna innheöll tydliga rester sot- och kollager efter de brandbål som tändes vid kremeringen. I gravarna fanns brända människoben, keramik, flinta och kvartsbitar. Stensättningen hyste två gravgömmor.

Gravfältet ligger i direkt anslutning till odlingsmarken, men det är tydligt att röjningsrösen saknas närmast gravarna. Sannolikt beror detta på att man återanvänt röjningsstenen från åkrarna, då man uppförde gravarna.

Ladda ner skylten från kulturstigen

Björkelund uppfördes enligt kyrkböckerna som en backstuga 1866 av förre soldaten Johan Tapper. Backstugor låg liksom torp på ofri grund, men till skillnad mot torparna hade backstugusittarna vanligen ingen jord att odla kring stugan, utan fick försörja sig genom hantverk (skoarbete, sömnad, vävning etc) eller tillfälliga arbeten. Tappers egenhändig tillverkade gravsten med initialerna J T finns kvar på Örsås kyrkogård.

Björkelunds invånare efter Tapper var August Svensson och hans hustru Matilda Johansdotter, som bodde här mellan 1880 och 1887. Under deras första tid kallades Björkelund för torp i kyrkböckerna.

Tydligen hade August fått lov av Rättaregårdens ägare att bryta upp några torpåkrar.

Björkelunds tredje familj blev även den sista. Johannes Andersson och Malena Johansdotter kom hit 1888. Johanna avled 1912. Fem år senare flyttade Johannes. Han var då över 90 år.

Det stora torpbyggandet på utmarkerna satte igång på allvar i slutet av 1700-talet. Björkelund tillkom således ganska sent i detta sammanhang. Husen revs på 1920-talet. Idag återstår husgrunder, stenmurar, brunn och övergiven odlingsmark.

Ladda ner skylten från kulturstigen

Idag förvånas vi ofta över hur de förhistoriska bönderna kunde odla de små steniga ytorna mellan alla stenrösen och block. Vi förvånas också över hur man »slösade» med åkermarken genom att lägga de flacka rösena så tätt. Här intill torpet Björkelund kan man se tydliga skillnader i hur de förhistoriska bönderna röjde sin mark jämfört med torparna.

Under bronsålder och järnålder hade bönderna tillgång till stora arealer odlingsbar mark. Genom ett rörligt åkerbruk, förflyttade man sig över vidsträckta områden i samband med odlandet.

 Ur åkermarken plockade man bort de stenar som man kunde slänga i rösen med hjälp av handkraft. Småsten och stora block fick däremot ligga kvar. Röjningsrösena lät man växa fram lite här och var, ofta runt större stenblock. Torparna däremot, hade endast tillgång till mindre odlingsarealer. Därför stenröjde de marken så väl de kunde och brukade tegarna hårt. All sten som kunde avlägsnas ur åkern togs bort och lades i stora, ofta toppiga rösen, stenmurar, husgrunder och tippar.

Ladda ner skylten från kulturstigen

Här ligger områdets största gravröse, listigt placerat uppe på en kulle, vilket gör att det ser större ut än vad den egentligen är. Ungefär trettio meter norrut från röset finns en annan grav (en stensättning).

Intill gravarna påträffades under 1990-talet flera andra förhistoriska anläggningar. Endast någon decimeter under den nuvarande markytan hittades kokgropar, härdar och sotiga kulturlager med keramik, järnslagg och brända ben, allt daterat till romersk järnålder (århundradena närmast efter Kristi födelse).

Sannolikt är detta spåren efter ytterligare en järnåldersgård.

På fotot nedan framgår inte bara hur tätt kokgroparna och härdarna har legat, utan även hur grunt i marken spåren efter järnåldersmänniskorna är belägna.

Ladda ner skylten från kulturstigen

Den här lilla gravgruppen består av två stensättningar, ett röse samt en högliknande lämning. Röset har en tydlig grop i mitten. Enligt traditionen plundrades graven vid 1800-talets mitt av folk i trakten. En av stensättningarna har grävts ut och visade sig då ha en mycket vällagd stenpackning och en tydlig kantkedja av större stenar. Inuti graven påträffades brända ben, keramikbitar, ett bryne, en underliggare till en malsten, en tätningsring av harts samt ett par stenar med fastbränd järnslagg. Stensättningen kan dateras till äldre järnålder. Två avfallsgropar intill gravarna visade sig innehålla brända djurben, kol och keramik. I den ena gropen låg bitar av bränd lera med tydliga finger- och nagelintryck!

Nedanför gravhöjden finns en liten myr (»Kalles pöl»). Från denna uttogs en borr-kärna för pollenanalys.

I det pollendiagram som kunde konstrueras gav sig den första odlingen under senare delen av stenålder till känna (bl.a. genom pollen från sädesslaget korn). Man kunde även utläsa att det mest intensiva markutnyttjandet inträdde under århundradena strax före Kristi födelse. Ljung var då ett vanligt inslag i markerna, vilket kan tolkas som ett tecken på överutnyttjande.

Övergivandet av åkrar och boplatser vid mitten av första årtusendet framträdde också tydligt. Området beskogades med framför allt ek, björk och al. Vid denna tidpunkt vandrade även granen in.

Inslaget av pollen från sädesslag (bl.a. råg) och ljung ökade igen under medeltid, då området åter fick betydelse som betes- och åkermark. Odlingen var då emellertid av mer tillfällig karaktär, exemelvis i form av svedjande.

Ladda ner skylten från kulturstigen

Här finns några av områdets kanske finaste och tydligaste röjningsrösen. De flesta är idag helt övervuxna av gräs och mossa. Runtomkring rösena är marken välröjd, åtmin-stone med järnåldersbönders mått mätt! De gamla åkerytorna avgränsas bl.a. av låga terrasseringar. Kring vissa röjda ytor kan man ännu ana spåren efter årdret i åkerkanten.

Vid utgrävning av röjningsrösen påträffas vanligen träkol från brandröjningar. Detta kol kan dateras med hjälp av den s.k. kol 14-metoden. Träkolet från rösena i Röstorp har hittills givit dateringar huvudsakligen till övergången mellan sten- och bronsålder samt århundradena omkring Kristi födelse, men även från t.ex. vikingatid och medeltid.

Röjningsröseområdet i Röstorp har således brukats och periodvis bebotts i närmare  4 000 år. Sätten att odla på har naturligtvis varierat över denna långa tidsrymd. Vi vet idag att brons- och järnåldersbönderna rörde sig över stora odlingsområden, stenröjde marken och använde sig av långvariga trädesperioder för att återställa näringsbalansen i jorden. Vissa ytor gödslades också, med hjälp av ihopsamlad gödsel, betande djur och hushållsavfall. Medan jorden vilade, användes marken till slåtter och bete. Gradvis kan man dock se ett allt hårdare uttnyttjande av marken.

Ladda ner skylten från kulturstigen

Hela det område som innehåller röjningsrösen i Röstorp, låg under historisk tid som utmark till Röstorps by. Gårdarna i byn utnyttjade utmarken gemensamt för bete, vedinsamling, jakt, virkesuttag, svedjande, kolning, harts- och tjärbränning m.m. Från och med 1700-talets slut uppfördes torp på skogen.

Här i Röstorp ligger ofta torparnas åkrar på samma plats som de förhistoriska böndernas. När plogen kom i allmänt bruk mot 1800-talets slut, gav sig byns bönder och torpare också på fuktiga marker på utmarken.

I området finns flera spår efter dikade madåkrar och mosstegar. Här på platsen finns resterna efter en kolmila, en s.k. kolbotten. Den syns som en klotrund förhöjning, ca. 15 meter i diameter. En stor del av den kolade veden såldes och användes bl.a. som bränsle i de närbelägna brukens ugnar.

Ladda ner skylten från kulturstigen

Domarringar är en gravtyp som består av ett ojämnt antal klumpstenar placerade i cirkelform. Ofta finns gravgömmor inne i cirkelns mitt eller i anslutning till någon av klumpstenarna. Domarringen i Röstorp mäter 14 meter i diameter och består av sju stenar med ett inbördes jämnt avstånd på ungefär fyra meter.

Vid utgrävningar påträffades keramikbitar och brända människoben från en eller flera brandgravar. Domarringen kan på grund av sitt läge och innehåll dateras till mellersta järnålder. Under graven fanns flera stolphål, en härd och en ränna, vilket visar att den är uppförd på en äldre boplatsyta.

Ladda ner skylten från kulturstigen

I granplanteringen framför skylten finns resterna efter torpet Kronäng, bebott under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Här kan man nästan säga att lämningarna på en och samma punkt ramar in röjningsröseområdets långa historia. Torpet och dess åkermark etablerades en gång, precis som Björkelund i nordväst, mitt i den förhistoriska åkermarken. Torpbebyggelsen uppfördes dessutom alldeles intill en förhistorisk grav – en stensättning som förmodligen är från äldre järnålder. Här hade således torparna inte bara brons- och järnålderns åkermark under fötterna, de levde nästan bokstavligen med sina förfäder i ryggen!

Platsen är således typisk för hur odlingshistorien kan avläsas i skogarna kring Röstorp. Just så här ser det ut i många av södra Sveriges röjningsröseområden.

Skogarna är på många ställen mycket rika på kulturhistoriska spår och utgör därför en viktig del av  vårt kulturarv. Det unika med röjningsröseområdena är att de är så välbevarade och att såpass mycket fortfarande går att se med blotta ögat. Nästan varje nytt besök leder till att nya saker uppmärksammas.

Trots de undersökningar som hittills genomförts i Röstorp och på flera andra platser, befinner vi oss ännu bara i början när det gäller att försöka förstå landskapets långa historia i den här delen av landet. Ett stort antal röjningsröseområden väntar fortfarande på att upptäckas! Vår förhoppning är att den här två kilometer långa promenaden genom röjningsröseområdet vid Röstorp bidragit till att stärka nyfikenheten kring skogens lämningar och deras historia.

Ladda ner skylten från kulturstigen