Röstorp

Legenden om Drottning Hacka är ett bra exempel på hur äldre tiders odling lever kvar i form av sägner och traditioner. Människor har i alla tider förundrat sig över den mångfald övermossade gamla stenrösen som finns i skogarna i landets södra delar. De människor som en gång odlade markerna här och rensade sina åkrar fria från sten, har sedan länge fallit i glömska. I äldre skrifter är därför förklaringarna till rösena många. Ett ofta återkommande tema i berättelserna är att rösena avspeglar en avlägsen »grå forntid», då folk blev trångbodda och sökte sig ut i skogarna för att med hjälp av sina hackor bryta ny mark.

Redan på 1200-talet ansåg den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus att de så ymnigt förekommande rösena i Nordens skogar härstammade från röjningar i en dunkel forntid. Carl von Linné skrev på 1700-talet att rösena var lämningar efter en mångtalig befolkning som dukat under i samband med digerdöden.

Den uppfattningen delades av många lärda vetenskapsmän på 1800-talet. Rösena har också i folkmun ofta kallats för danskgravar, hackerör, hackhem, svedjerösen m.m. Ibland har rösena även tagits för att vara förhistoriska gravar.

I modern tid trodde man länge att rösena var tämligen sentida – lämningar efter tillfälliga odlingar och svedjor i skogen under 1800-talet. Egentligen var det först i samband med Riksantikvarieämbetets inventeringar av fornminnen på 1980-talet som röjningsröseområdenas omfattning och höga ålder åter lyftes fram i ljuset. Man upptäckte då att det på åtskilliga platser i södra Sverige finns både många och stora röjningsröseområden. Inventeringarna visade dessutom att det ofta finns ett tydligt samband mellan fornåkrarna och gravar från brons- och järnålder.

Områden med röjningsrösen finns alltså på många håll i Sverige, men är framför allt knutna till sydsvenska höglandets moränmarker. Idag påträffas de vanligen i skogsmark och täcker ofta stora arealer. De senaste årens undersökningar av röseområden har visat att de tillkommit och brukats under vitt skilda perioder, alltifrån yngsta stenålder och in i historisk tid. Många platser i den här delen av landet verkar dock ha använts under yngre bronsålder och äldsta järnålder, d.v.s. för mellan 1 500 och 3 000 år sedan.

Undersökningarna har också visat att röseområdena ofta innehåller förhistoriska boplatslämningar och gravar samt spår efter t.ex. järnhantering. Boplatslämningarna ligger ofta mycket grunt under nuvarande markytan. Resterna av eldstäder och hålen efter stolparna som burit upp husens tak och väggar påträffas vanligen endast 5–10 centimeter under mossan och gräset!

»Återupptäckten» av röjningsröseområdena på senare år har bl.a. inneburit att odlingslandskapet i stora delar av södra Sveriges skogsbygder plötsligt fått en både längre och mer komplicerad historia än man tidigare trott. Tack vare att fornåkrarna legat på senare tiders utmarker under lång tid är de ganska opåverkade av intensiv markanvändning. I själva verket hör de till landets mest välbevarade och innehållsrika kulturmiljöer. För den arkeologiska och landskapshistoriska forskningen är de något av en guldgruva. Röjningsröseområdena utgör därför ett viktigt kulturarv, även inter-nationellt sett. De är, i likhet med andra typer av fossil åkermark (eller fornåkrar), idag fasta fornlämningar med skydd i kulturminneslagen.

I Röstorp har människor bott och odlat marken i närmare 4 000 år. Redan under yngre stenålder började man röja mark här på höjderna ovanför ån Assman. Med hjälp av eld och yxa beredde man plats för små odlingsytor i lövskogen. Åkerbruket var länge rörligt, man röjde och odlade över stora områden. Efter att ha burit skörd ett antal år, behövde jorden vila och marken lades därför i träda en tid. Under bronsålder och järnålder blev åkerbruket intensivare. Markerna stenröjdes återkommande och stenen samlades ihop i låga rösen.

Än idag kan vi se spåren efter de förhistoriska böndernas idoga stenröjande. I området finns tusentals tätt liggande röjningsrösen. Ytorna mellan rösena utgör den gamla odlingsmarken. Däremot finns mycket få synliga spår efter de enskilda åker­ytornas yttre begränsningar. Här och där kan man dock ana låga terrasseringar  eller vallar.

Numera är rösena ofta övervuxna av gräs och mossa och kan därför vara svåra att upptäcka. Men tittar man noga, så upptäcker man strax ett myller av större eller mindre, ofta flacka, stenrösen. Man kan vandra länge i skogen och ständigt finna nya rösen. Röjningsröseområdet i Röstorp är stort och välbevarat – sammantaget täcker det drygt 150 hektar!

Sedan 1990 har flera arkeologiska och jordbrukshistoriska undersökningar utförts här i Röstorp. Resultaten har givit ny och viktig kunskap om de förhistoriska böndernas livsvillkor och det landskap som omgav dem. Bosättningen i röseområdet tycks ha varit som störst under århundradena kring Kristi födelse. Då fanns här flera samtida gårdar, kanske så många som 4–5 stycken. Man bodde i långhus, hade förråd och andra byggnader på gårdstomten och höll tamdjur. Ben av t.ex. får har hittats i avfallshögarna. På gårdarna bedrevs järnhantering, smide, textilhantverk och keramiktillverkning.

Förkolnade sädeskorn från boplatserna visar att korn var den vanligaste grödan under järnålder men även havre odlades.

Åkrarna gödslades, bl.a. med hushållsavfall. Fynd av förkolnade fröer avslöjar att svinmålla och åkerspergel var vanliga ogräs i åkermarken. Den efterlämnade veden i eldstäderna upplyser om att hassel och björk växte i närområdet. Troligen gynnade man dessa träd för klenvirkets skull. Grövre timmer fick man från skog längre bort från boplatserna.

Bevarade pollenkorn i några av områdets alla kärr och mossar har analyserats och visar hur markutnyttjandet och vegetationen i området förändrats över tiden. Land-skapet var här tidigare mer öppet och varierat. På det som idag är tät granskog fanns under lång tid en mosaik av hävdade markslag. Under brons- och järnålder låg här åkrar, ängar och betesmarker, trädlösa och beskogade marker – alla med en livsviktig funktion för det självförsörjande bondehushållet.

Vid mitten av första årtusendet (omkring 500 e.Kr.) tycks odlingen i det stora röjnings-röseområdet ha upphört. När åkermarken övergavs bredde skogen ut sig. Vid denna tidpunkt flyttade förmodligen både bebyggelse och odling ned till markerna närmare Assman – till den plats där Röstorps by ligger än idag. Den gamla åkermarken i röse-området blev nu utmark och kom att utnyttjas för bete och en rad andra näringar; man svedjade, tog timmer och ved, kolade och brände tjära i skogen. Ungefär samtidigt som odlingen upphörde i röseområdet »vandrade» granen in i den här delen av landet.

Precis som på många andra platser i landet skedde i Röstorp vid 1700-talets slut och framför allt under 1800-talet en utflyttning av bebyggelse till skogen på utmarken.

Möjligheten för bönderna att låta torpare och andra obesuttna bygga enkla stugor och odla på skogen hade ökat i och med storskiftesreformen och nya regler för nyodling på utmarker. Till torpställena hörde vanligen ett par djur och några små åkertegar.

När torparna bröt mark på skogen här i Röstorp, skedde detta bokstavligt talat mitt bland de gamla järnåldersböndernas åkrar. Idag kan vi se torparnas toppiga stenrösen sida vid sida med de förhistoriska röjningsrösena. De småskaliga torpodlingarna hade dock föga gemensamt med de vidsträckta markområden som bönderna brukade under brons- och järnålder! Nu är det även länge sedan de små torpstugorna övergavs och skogen åter slöt sig i röjningsröseområdet.